Klor har i över hundra år använts för att desinficera dricksvatten. På kommunala vattenverk tillsätts små mängder klor för att hålla vattnet fritt från bakterier hela vägen fram till hushållen. För den som har en egen brunn är klor däremot inte något som används kontinuerligt, utan främst vid tillfällig desinfektion – till exempel efter en översvämning, misstänkt avloppspåverkan eller om en vattenanalys visar att vattnet innehåller bakterier.
Hur påverkar klor vattnet?
När klor tillsätts i brunnsvatten sker flera kemiska reaktioner. Det kan märkas på smak, lukt och färg, men även på vattnets balans. De vanligaste effekterna är:
- Smak och lukt: Vattnet kan få en tydlig kemisk smak eller klorlukt.
- Färgförändring: Om vattnet innehåller järn eller mangan kan det bli gulaktigt.
- Kemisk påverkan: Klor kan förändra pH-värdet, vilket i längden kan skada rörledningar och orsaka korrosion.
- Biprodukter: Reaktioner med naturliga ämnen kan skapa trihalometaner (THM) och andra biprodukter som vid höga nivåer kan vara skadliga.
Klor som bakteriedödande medel
Klor fungerar genom att bryta ned cellväggarna hos mikroorganismer. På så sätt slutar bakterierna att föröka sig och dör snabbt. Vanliga bakterier som E. coli och koliforma försvinner oftast snabbt vid klorering, medan vissa parasiter som Cryptosporidium är betydligt mer motståndskraftiga. För att klor ska vara effektivt behöver det finnas en viss koncentration kvar i vattnet under en tillräckligt lång tid, det som kallas kontakttid.
Vad påverkar effekten av klorering?
Effektiviteten kan variera beroende på flera faktorer. Högt pH-värde eller hög temperatur gör att kloret bryts ned snabbare. Om vattnet innehåller mycket organiskt material, till exempel humus, kan det binda upp kloret och minska effekten. Därför är det viktigt att alltid analysera vattnet och dosera rätt om man behöver klorera en brunn.
Biprodukter från klor
En av nackdelarna med klorering är bildandet av biprodukter. Den mest omtalade gruppen är trihalometaner (THM). I Sverige gäller Livsmedelsverkets gränsvärde på 100 µg/L för THM i dricksvatten. Vid långvarig exponering över gränsvärdet kan det finnas hälsorisker. Därför är klor sällan en permanent lösning i privata brunnar.
Alternativ till klor
I stället för att tillsätta klor löpande väljer de flesta brunnsägare andra metoder för att säkra dricksvattnet. Det vanligaste är UV-ljus, också kallat bakteriefilter, som effektivt slår ut bakterier och virus utan att förändra vattnets smak, lukt eller pH. Andra metoder kan vara ozon eller vattenfilterlösningar som kombinerar flera tekniker. Klor är dock fortfarande ett bra alternativ för tillfällig sanering, särskilt när brunnen har blivit förorenad.
Sammanfattning
Klor är en effektiv metod för att snabbt desinficera en brunn, men lämpar sig inte för kontinuerlig användning i privata brunnar. Smak, lukt, risk för biprodukter och påverkan på vattnets balans gör att det oftast används som en tillfällig lösning. För långsiktig säkerhet är UV-ljus eller andra filterlösningar bättre alternativ. Det viktigaste är att regelbundet analysera vattnet och välja rätt metod utifrån resultatet, så att dricksvattnet alltid är både rent och säkert.